Musical of the day #2

Musikalen som jag idag har lyssnat igenom är, kan man säga, som ett sjunkande skepp...bokstavligt talat!

Titanic the musical!

Musikalen har text och musik av Maury Yeston och manus av Peter Stone. Titanic hade premiär på Broadway 23 April 1997 och handlar så klart om den världsberömda tragedin 1912 då det "osänkbara" skeppet Titanic kolliderade med ett isberg och sjönk.

På grund av den mycket påkostade scenografin så hade man inte råd med att ha en så kallad "out of town try-out" där man sätter upp musikalen i t.ex San fransisco eller Chicago och liksom testar den på publiken och jobbar med ändringar för att få musikalen så bra som möjligt tills den öppnar på Broadway. Det var även en mycket teknisk föreställning och under preview-föreställningarna (alltså de föreställningar som spelas inför publik men innan man haft premiär) så hade man det lite ironiska problemet att man inte kunde få Titanic att sjunka. Första previewn tog 4 timmar att komma igen pga allt strul med tekniken.
Recensenten Michael Riedel som skriver för The New York post kläckte den här kommentaren när han fick höra om planerna om att göra musikal om Titanic. “All singing, all dancing, all drowning?!” Det var inte många som trodde på musikalen och även under preview-föreställningarna så började ensemblen också att tveka om det verkligen skulle bli en föreställningen som skulle kunna spelas länge. 

Men premiär blev det och även fast den fick mest negativa recensioner så gick Titanic under nästan 2 år på Broadway. Säkert mycket tack vare att den fick 5 Tony awards, bl.a Best musical och Best original score, och kanske även filmen (med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet) som hade premiär 8 månader efter musikalen. 

Jag har lyssnar på den här skivan innan..men aldrig rakt igenom i ett svep. Har innan tyckt att den är ganska tråkig men kände nu att jag haft fel. En av de stora behållningarna är de fantastiska melodierna. Detta är en "old-school" musikal med svepande och grandiosa melodier, sjungna av mestadels klassiska sångare. Hela öppnings sekvensen av musikalen där passagerarna anländer till kajen och ser detta enorma skepp är helt fantastiskt i mina öron. Musiken är stor, vacker och pompös och lyckas förmedla den förväntan som passagerarna känner inför att gå på Titanic.

I original castet ingick en av mina absolut favorit musikalartister nämligen Brian D´arcy James. Victoria Clark och Michael Cerveris är 2 andra kända namn som var med i originalet. 

Maury Yeston har skrivit musikaler som Nine, Grand Hotel, Phantom (ja DEN Phantom of the opera..men eftersom han gjorde det ungefär samtidigt som Webber skrev sin och inte fick ihop pengar för att producera sin version så blev det Webber som hade premiär först och som fick en världshit!) och min favorit bland hans musikaler: Death takes a holiday (som gick off-broadway 2011). Han har verkligen en känsla för vackra melodier och hans texter är ofta mycket poetiska.

Musikalen hade premiär på Southwark Playhouse i London 2013 i en mycket nerskalad produktion. På Broadway så var det 35 personer i ensemblen och 26 personer i orkestern. I London var det 20 i ensemblen och 6 i orkestern. Denna version kommer att spelas i Toronto i sommar för att sen öppna på Broadway till hösten! Jag hoppas att jag kommer ha möjlighet att åka och se den för efter att ha lyssnat på hela musikalen idag har jag fått en helt ny bild av denna musikal och tror att den hade växt ännu mer hos mig om man fick se den på scen!

Här kommer ett litet klipp från Rosie O´Donnell show med Original Castet... Titta, Lyssna och njut! =)

Musical of the day

På min instagram så lägger jag med jämna mellanrum upp en bild på en musikal jag lyssnar igenom och kallar den "Musical of the day".  Det kan vara en ny musikal vars original cast album just kommit ut eller nån gammal "goding". Allt möjligt helt enkelt. Och idag kom jag på att jag ju kan göra samma sak här på bloggen. Lägger jag upp "musical of the day" på instagram kan jag åxå skriva om den musikalen här på bloggen.
Så jag tänker mig att det ska vara ett stående inslag.
Dagens musikal är LESTAT

Lestat är skriven av Elton John (musik), Bernie Taupin (text) och Linda Woolverton (manus). Musikalen är baserad på böckerna om Lestat skrivna av Anne Rice (där bland annat boken Interview with a vampire ingår som blivit film med Tom Cruise och Brad Pitt i huvudrollerna)
Musikalen hade sin världspremiär i San Fransisco i slutet av 2005 och spelades sen på Broadway 25 mars till 28 maj 2006. Man skulle väl kunna säga att det var en stor flopp.
Ett original cast album spelades in... MEN det släpptes aldrig. Varför vet jag inte, men det är tråkigt tycker jag. Däremot så har någon sett musikalen och spelat in ljudet live och det är den "versionen" jag har lyssnat på.
Rent musikaliskt så kan jag tycka att det är ganska tråkigt. Elton John har skrivit bättre musik än så här. Men det finns några guldkorn.
Låten Sail me away är helt klart min favorit från den här musikalen. Sjunger gör Lestat (spelad av Hugh Panaro) Lyssna och njut:

En annan favorit låt är I want more som sjungs av Claudia (spelad av Allison Fischer) som är ett föräldralöst barn som Lestat gör till vampyr.

En annan grym musikalartist som var med i original castet var Carolee Carmello (bara namnet är fantastiskt!). Allt hon sjunger blir liksom bra för att hon har fantastisk röst (med ett underbart vibrato) även fast hon inte fick så mycket kul att sjunga i Lestat så är hon en fröjd att lyssna på.

Elton John har ju haft stor framgång med sina andra tidigare musikaler, The Lion king, Aida och Billy Elliot men med Lestat gick han på en nit. Han har hittills inte skrivit nån mer musikal...

The show must go on! (WWRY UPDATE)

Jag skrev ju igår om We Will Rock You och att det har ryktas om en uppföljare till musikalen, men att det bara var ett rykte.

Det är nu inte bara ett rykte... Klicka på länken för att läsa om WWRY 2, eller The show must go on! :) 

http://www.broadway.com/buzz/175509/dont-stop-them-now-queens-brian-may-plans-we-will-rock-you-sequel/

We Will Miss You!

Det var en gång en musikal som hade premiär i London som fick nästan enbart negativa recensioner.. nej, negativa är för snällt ord...snarare urusla recensioner!! Eller vad sägs om dessa citat som man kunde läsa i brittiska tidningar dagen efter premiären:

"Ruthlessly packaged and manufactured" (The Guardian)

"Galileo (Tony Vincent) and his punkette chick, Scaramouche (Hannah Jane Fox) try to save the world with the aid of a brain-dead biker, played by Nigel Planer of course. They are forced to utter dialogue of pulverizing awfulness (cheap gags and sermonising satire). No amount of money- and it was millions - spent on hi-tech lasers and virtual visuals can make up for the script. the Ga-Ga girls band, choreographed by Arlene Phillips, make frequent appearences and you wish they would´t. (Daily Express)

"I’m sure that Freddie would have bunked off halfway through to the Adelphi theatre, where the 40-year-old Chicago manages twice the balls and wit." (The Times)

"The best thing about the show is the band which plays the hits live but unseen. It is led by Laurie Wisefield, late of Wishbone Ash, who brilliantly apes Brian May's guitar style at a billion decibels. But it is neither a decent rock gig (they bottle out of Bohemian Rhapsody) nor satisfying theatre. Only hard core Queen fans can save it from an early bath." (Daily Express)

"Ben Elton should be shot for this risible story" (Daily Mirror)

Nä, We Will Rock You hade ingen bra start när den hade premiär på Dominion Theatre den 14 maj 2002. Vem hade kunnat ana att denna jukebox-musikal, med musik av gruppen Queen, skulle komma att spelas i 12 år och att över 6 miljoner människor har sett den bara i London. Musikalen har även spelats i ett 30-tal städer runt om i världen så som: Melbourne, Madrid, Las vegas, Moskva, Tokyo, Stuttgart, Milano och Stockholm. 

Jag har själv ett ganska så personligt förhållande till We Will Rock You. Jag såg den för första gången i London 2006. Som vanligt så hade jag inte så jättehöga förväntningar på en jukebox-musikal. Jag och en vän tog plats uppe på balkongen på den imponerande Dominion Theatre och när ljuset gick ner och de första elgitarrs-tonerna av Inuendo drog igång så var jag såld. Det var svenska Peter Johansson som spelade huvudrollen just då och han var helt fantastisk. Överlag så ligger ju styrkan hos WWRY (förutom i låtarna) i de grymma sångarna som verkligen kan leverera sångprestationer utöver det vanliga. 

Några år senare, när jag flyttat till London, så fick jag jobb på Dominion Theatre och hörde (och såg) musikalen 6 gånger i veckan i 2 år! Att höra samma låtar så många gånger borde få dig att tröttna... men icke. Det är nått med Queens musik (kanske bara det faktum att de är otroligt välskrivna både i musik/text och arrangemang) som gör att jag kan lyssna på dem i evighet. Och tur är det, för jag fick jobb i den svenska uppsättningen på Cirkus i Stockholm.
Måste ju säga ett av de största ögonblicken i min karriär var att stå på Cirkus scen på premiären och se när självaste Brian May spelade gitarrsolot i Bohemion Rhapsody!

Även fast jag tycker att recensenterna som skrev om premiären var lite väl hårda så är det väl just handlingen i WWRY som är dess svagaste punkt.

Manuset är skrivet av den brittiska komikern Ben Elton som bl.a är känd för manus till komediserien Blackadder och musikalerna The beautiful Game och Love never dies.

Handlingen i WWRY är förlagd till framtiden. Jorden heter nu Planet Mall (Som den hette i original, men har på senare tid bytt namn till iplanet. Genom alla 12 år så har Ben Elton gjort små ändringar för att försöka hålla skämten så "up to date" som möjligt) och styrs av den elaka Killer queen (spelad i orginal  av den fantastiska Sharon D Clarke. 2004 togs rollen över av hennes understudy, den lika fantastiska Mazz Murray som sedan spelade rollen i 6 år!)
På planeten är alla musikinstrument förbjudna. Galileo Figaro är en drömmare och vill bryta sig ut från det plastiga värld som han lever i där alla ser likadana ut och tänker likadant. På sin väg möter han en tjej som han ger namnet Scaramouche. De båda blir tillfånga tagna av Brit och Meat, två rebeller från en grupp som kallar sig "The Bohemians". Men Galileo visar sig vara den "profet" som bohemerna har väntat på och som de tror är den person som ska rädda världen. 

Det lyckas han ju såklart också med genom att hitta den sista elgitarren som ligger gömd i ruinerna av Wembley stadium.

Styrkan, som jag skrev innan, ligger såklart i musiken. Queen har ju gjort otaliga låtar och även fast man har lyckats trycka in 25 stycken i musikalen så "saknas" ändå en del av deras hits. Det har ryktats i flera år om att det ska komma en uppföljare till WWRY men det har än så länge inte blivit bekräftat.  Ett annat rykte är också att det ska göras en filmversion av musikalen. Nu när de gör filmversioner av många musikaler så kanske det inte är helt omöjligt... 

När man kommer till Dominion theatre så möts man av en 6m hög staty av Freddie Mercury. Nu är det tyvärr bestämt att WWRY kommer spela sin sista föreställning 31 Maj i år. Det kommer kännas så konstigt att gå förbi teatern och inte se statyn av Freddie där på taket framför teatern.

WWRY är på nionde plats över de längst spelade musikalerna i West End. Den har blivit otroligt populär och det kommer va så konstigt att den inte kommer gå längre i London. Jag kommer sakna denna galna musikal med fantastisk musik och grymma artister!

Dress circle

Ja nu var det ett tag sedan jag bloggade.. men eftersom jag kommit igång med min vanliga blogg så tänkte jag sparka igång musikalbloggen igen åxå! =)

Idag tänkte jag skriva om något som ligger mig VÄLDIGT varmt om hjärtat nämligen världens bästa lilla affär i London: Dress Cirlce

Denna fantastiska affär ligger ett stenkast ifrån Covent garden i London (Vid seven dials för att vara exakt) och säljer allt som är relaterat till musikaler: Cd-skivor, dvd:er, noter, böcker, manus, program, t-shirts mm. 

Affären öppnade redan 1978 dock inte på samma plats som den ligger på idag (om jag inte har helt fel så slog den upp sina portar i närheten av piccadilly cirkus) och firade alltså sitt 30-års jubileum 2008.

Affären hamnade tyvärr i ekonomiska bekymmer 2011 bla på grund av de ofantligt stigande hyrorna och hotades av stängning. Men när det såg som mörkast ut så visade det sig att musikal-anhängarna var fler än man anat! Med den fantatstiska musikalartisten Stuart Matthew Price i spetsen  så annordnades en välgörenhets konsert för att rädda affären och det verkar ha lyckats för den håller fortfarande öppet! själv så bidarar jag med så mycket jag kan och köper XXXXX-antal med skivor varje gång jag är i London!

Man kan även köpa saker via nätet från deras hemsida: www.dresscircle.co.uk.

Det som är så bra med Dress circle, förutom alla skivor. filmer noter mm.. är att det är en väldigt mysig atmosfär! De som jobbar i butiken är väldigt trevliga och kunniga. Ett tips är att gå inom och fråga dem vilka föreställningar man inte får missa när man är i London. De har koll på ALLT!!

Vissa (inklusive mig själv) säger att jag har ett visst (läs gravt) dress circle beroende eftersom jag inte kan gå förbi affären utan att gå in (och köpa minst 5 skivor...), men visst finns det sämre saker att va beroende av?! =)

Ett ganska litet inköp från dress Circle =)

Jag och min vän H ÄLSKAR Dress Circle! =)

London Del 1

För ett tag sedan så var jag en vecka i London. Jag bodde ju där i nästan två år så det var fantastiskt kul att komma tillbaka och träffa vänner man inte sett på länge. Det som åxå är lika fantastiskt med att komma till London är ju såklart alla musikaler man kan gå och se. Denna gång så blev det 4 musikaler och en pjäs för min del! En helt ok siffra på en vecka (fast egentligen lite "dålig" för mig med tanke på att jag en gång klämde in 8 föreställningar på 5 dagar.. men ändå=) )
Tänkte att jag skulle ta och berätta lite om de olika musikalerna jag såg och vad jag tyckte om dem!

LEND ME A TENOR

Denna nyskrivna musikal är baserad på en pjäs, skriven 1986 av Ken Ludwig, med samma namn.
Musikalen är skriven av Peter Sham (Manus och texter) och Brad Carroll (musik), två för mig helt okända namn.
Skrivandet på Lend me a tenor the musical påbörjades redan 2005, med en första stage reading på Utah shakespeare festival i maj 2006 och fick sin officiella Amerikanska premiär 2007. Musikalen fick där strålande recensioner både av press och av Ken Ludwig. Musikalen har sen dess genomgått ett otal omskrivningar (de hade bland annat flertalet workshops i studion på Dominion Theatre under 2009) och den spelades på en Pre-west end run i september 2010 på theatre royal plymouth.
Nu har den så äntligen tagit det stora klivet till West End och det kändes kul att få gå och se något nytt och färskt min första dag i london.

Jag såg Lend me a tenor 7 Juni då den fortfarande var i Previews. Musikalen spelar på Gielgud Theatre där även pjäsen Lend me a tenor hade sin urpremiär 1986.
Handlingen kretsar kring en opera och där, när musikalen börjar, den stora opera divan Tito Merelli är försenad till repetitionerna. Merelli, får man veta, är en diva ut i fingerspetsarna, älskar vin och kvinnor och är kanske inte den lättaste mannen att arbeta med (eller att vara gift med som hans fru tydligt visar). Tillslut så anländer Merelli och hans fru Maria och den lite tillbakadragne Max får uppdraget att se till att ingenting händer med Merelli (dvs..hålla honom borta från vin och kvinnor) så att han kan sjunga i operan kvällen efter.
Musikalen är en riktigt fars med många förväxlingar, olycklig och lycklig kärlek, många smällar i dörrar och överspelad dramatik.

Jag kan inte säga att jag hade för höga förväntningar på denna musikal eftersom jag inte visste så mycket om den. Jag blev glatt överraskad när jag såg att Joanna Riding spelade Maria Merelli, en fantastisk musikalartist som bla gjorde Jane Smart i Witches of Eastwick.
Första akten var väldigt seg och det tog onödigt lång tid att komma in i någon slags bra handling. Bra rollprestationer men med lite för mycket överspelande i mellan åt. Detta tror jag nog beror på att regissören vill ha det så och inte att det var dåliga skådespelare, men inget som jag var så förtjust i.
Musiken var inte något jag fastnade jätte mycket för. Eftersom det handlar om opera så var musiken åxå åt opera-hållet men med inslag av ganska så glättig musik som påminde om musikaler från 30-talet.
2 låtar var dock helt fantastiska tyckte jag. Duetten Be yourself som sjöngs av Tito Merelli och den mesiga Max Garber var helt klart en Showstopper. I numret så lär Tito ut hur man sjunger opera till Max som inte vill något hellre än att våga sjunga vilket han i slutet av låten åxå gör och det låter så fantastiskt!! Den andra Showstoppern för kvällen var numret May I have a moment där Titos motspelerska i operan, Diana Divane, vill visa för honom hur brett register hon har och att hon kan spela de flesta stora operarollerna, vilket hon åxå på ett fantastiskt komiskt sett ger smakprov av!

Jag lämnade Guilgud Theatre med en glad men ändå lite missnöjd känsla...jag tyckte mig kunna se hur de skulle kunna skriva om den så att den skulle kunna bli mycket bättre och det är kanske inget jättebra betyg!


BETTY BLUE EYES

Torsdagen den 9 juni så gick jag och två kompisar och såg matinen av den nya musikalen Betty Blue Eyes. Liksom med Lend me a tenor så visste jag knappt någonting om denna musikal när jag köpte min biljett, inte ens att den är skriven av två engelsmän som jag tycker skriver väldigt bra musik.
George Stiles och Anthony Drew har bla skrivit musikalerna Honk, Peter Pan och Just so och de skrev även de nya sångerna till musikalversionen av Mary Poppins som fortfarande går på Broadway.
Manuset till musikalen är skrivet av Ron Cowen och Daniel Lipman, två amerikanska författare som mest skrivit manus till tv. Mest kända är de nog för att ha skapat, producerat och skrivit den amerikanska versionen av tv-serien Queer as folk.

Betty Blue Eyes är baserad på den brittiska filmen A private function med Maggie Smith i huvudrollen som kom 1984.
Liksom filmen är musikalen en komedi som till skillnad från Lend me a tenor känns mer äkta.

Musikalen utspelar sig i en liten by i Norra England 1947. Det är knapra tider och mat-ransoner är en del av vardagen. Några lokala affärsmän planerar ett hyllnings party för att fira det kungliga bröllopet mellan Prinsessan Elizabeth och Prins Phillip och de bestämmer sig för att olagligt föda upp en gris som de ska bjuda på på festen. Grisen blir dock stulen av Gilbert Chilves, en ganska så grå och alldaglig fotdoktor, på uppmaning av hans fru Joyce som inget hellre vill än att komma in i sociteten i staden och ser här en chans att, genom utpressning, få vara med på festen som räknas som den största socitets händelsen i staden på mycket länge. Under tiden så snokar en mycket beslutsam matinspektör runt för att anhålla alla som inte håller sig inom mat-ransonens regler.

Detta är nog en av de bästa nya musikalerna jag har sett på mycket länge! Bra musik, roligt manus och väldigt snyggt stageat och koreograferat! Ett stort plus måste man ju såklart även ge grisen... nej, tyvärr var det ingen riktigt gris MEN att få en konstgjord gris att se så levande ut var verkligen imponerande!!

Huvudrollerna spelades av Sarah Lancashire som är en känd skådespelerska i England..mest för att hon var med i den engelska såpan Coronation street, och Reece Shearsmith som även han har gjort mycket för tv.

Som sagt...En väldigt bra musikal. Jag skrattade och blev berörd och bara njöt av hela musikalen!! kan verkligen rekommenderas!! Skönt att det kan komma nyskrivna musikaler som INTE är baserade på kända pop/rock-låtar! =)

Här kommer trailern för musikalen:



I del 2 av min London resa kommer ni få läsa om Shrek the musical, The wizard of oz och pjäsen Blithe Spirit med min favoritmusikalartist Ruthie Henshall! =)

The heat is on in Saigon

När man pratar med folk och berättar att man håller på med och älskar musikal så kommer alltid frågan: Vilken är din favorit musikal?
Jag har alltid svårt att svara på just den frågan eftersom det finns så mycket bra musikaler..och som alla är fantastiska på sitt sätt och så olika att de är svåra att jämföra. Men en musikal som jag återkommer till gång på gång och som jag kommit på nog är min favorit musikal (om jag bara får säga en) är Miss Saigon!



Miss Saigon är skriven av fransmännen Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil, samma par som skrivit musikalen som spelats längst i världen..nämligen Les Miserables.
Miss Saigon hade sin urpremiär i London den 20 september 1989 på Theatre Royal Dury Lane och speladess där fram till 30 Oktober 1999 (4264 föreställningar). Musikalen hade sin premiär på Broadway 11 april 1991 och spelades där fram till 28 januari 2001 (4092 föreställningar). Den är fortfarande rankad på 10 plats över musikaler som gått längst på Broadway.

Miss Saigon är baserad på operan Madame Butterfly av Puccini (som i sin tur är baserad på romanen Madame Chrysantheme) men handlingen är flyttad från Japan i början av 1900-talet till Vietnam och Thailand på 70-talet under slutet av Vietnam-kriget. Kärleksparet i föreställningen är Kim, en vietnamesisk kvinna som tvingas prostituera sig och på så sätt träffar Chris som är en amerikansk soldat. De har en kort kärleksaffär innan amerikanerna kallas tillbaka till USA.

För att hitta rätt skådespelerska att spela Kim så åkte produktionsteamet på en "audition-turne" runt om i Asien... Där hittade man tjejen som spelade huvudrollen både i London och senare på Broadway; 18-åriga Lea Salonga. Konstigt nog så gjorde man aldrig någon liknande turne för att hitta de manliga asiatiska rollerna, något som musikalen blev kritiserad för. Den brittiska skådespelaren Jonathan Pryce fick rollen som den asiatiska hallicken The Engineer men eftersom man hävdade att Engineer var Fransk-vietnamesisk så kunde han spelas av en vit man. Musikalen har också kritiserats för att vara rasistisk och sexistisk, men den visar ju bara hur det var på en vietnamesisk bordell så jag personligen förstår inte den kritiken.

De mest kända låtarna från musikalen är väl Chris stora parad nummer Why god why och Kim och Chris kärleksduett Last night of the world. Jag tycker så klart att det är bra låtar men det finns fler fantastiska låtar i denna underbara musikal. Den är ju genomsjungen (alltså bara sång rakt igenom och inga talade repliker) och jag älskar många av partierna mellan de stora sångerna. Tex så har Kim och John (chris bästa kompis) en fantastisk liten duett som heter Please. Finns även ett fantastiskt sång-bråk där Kim till sist skjuter en man som hon blivit bortlovad till som liten. Väldigt dramatiskt och det ger mig rysningar varje gång!
En favvo-sång från föreställningen är även Now that I´ve seen her (som i original hette It´s her or me) Hittade en smygfilmad version av denna sång sjungen av fantastiska Ruthie Henshall som spelade Ellen (chris amerikanska fru) i sista castet i London!
Det är inte jätte bra filmat men titta, lyssna och njut av en fantastisk musikalartist:



Om ni inte har hört hela denna musikal så tycker jag att det är ett måste. Det finns olika versioner på skiva; dels original inspelningen från West End men den har inte med all musik. 1995 så spelades en Complete version in och den snurrar ofta i min cd-spelare!

Den 22 Januari 1998 så hade musikalen Sverige premiär på Göta lejon i Stockholm. Niklas Andersson och Christina Von Kern spelade Chris och Kim, Stefan Sauk var the Enginer, eller Fixarn´som han kallades i sverige, och Sofia Källgren var Ellen. Uppsättningen var en av de största musikalsatsningarna i sverige med en budget på över 60 miljoner kr. Den engelska producenten Cameron Mackintosh var så imponerad av den svenska uppsättningen (regi, kostym, scenografi och teknik) att han lät producera liknande uppsättningar i asien och turne-versioner.
Både Peter Jöback och just Niklas Andersson har spelat rollen som Chris på West end i London.. och Gunilla Backman gjorde rollen som Ellen där 1998.
Jag har själv sett musikalen både på West End och i Stockholm och jag tycker faktiskt att stockholms-uppsättningen var fantastiskt bra..kanske till och med bättre än West End...förutom de svenska översättningarna tyvärr.

Avlutar med Lea Salonga som sjunger en sång som heter Too much for one heart. Den skrevs till musikalen, men kom inte med i den slutgiltiga versionen. Melodin finns dock med på många ställen och mycket av den blev istället låten Please som jag pratade om innan.