We Will Miss You!

Det var en gång en musikal som hade premiär i London som fick nästan enbart negativa recensioner.. nej, negativa är för snällt ord...snarare urusla recensioner!! Eller vad sägs om dessa citat som man kunde läsa i brittiska tidningar dagen efter premiären:

"Ruthlessly packaged and manufactured" (The Guardian)

"Galileo (Tony Vincent) and his punkette chick, Scaramouche (Hannah Jane Fox) try to save the world with the aid of a brain-dead biker, played by Nigel Planer of course. They are forced to utter dialogue of pulverizing awfulness (cheap gags and sermonising satire). No amount of money- and it was millions - spent on hi-tech lasers and virtual visuals can make up for the script. the Ga-Ga girls band, choreographed by Arlene Phillips, make frequent appearences and you wish they would´t. (Daily Express)

"I’m sure that Freddie would have bunked off halfway through to the Adelphi theatre, where the 40-year-old Chicago manages twice the balls and wit." (The Times)

"The best thing about the show is the band which plays the hits live but unseen. It is led by Laurie Wisefield, late of Wishbone Ash, who brilliantly apes Brian May's guitar style at a billion decibels. But it is neither a decent rock gig (they bottle out of Bohemian Rhapsody) nor satisfying theatre. Only hard core Queen fans can save it from an early bath." (Daily Express)

"Ben Elton should be shot for this risible story" (Daily Mirror)

Nä, We Will Rock You hade ingen bra start när den hade premiär på Dominion Theatre den 14 maj 2002. Vem hade kunnat ana att denna jukebox-musikal, med musik av gruppen Queen, skulle komma att spelas i 12 år och att över 6 miljoner människor har sett den bara i London. Musikalen har även spelats i ett 30-tal städer runt om i världen så som: Melbourne, Madrid, Las vegas, Moskva, Tokyo, Stuttgart, Milano och Stockholm. 

Jag har själv ett ganska så personligt förhållande till We Will Rock You. Jag såg den för första gången i London 2006. Som vanligt så hade jag inte så jättehöga förväntningar på en jukebox-musikal. Jag och en vän tog plats uppe på balkongen på den imponerande Dominion Theatre och när ljuset gick ner och de första elgitarrs-tonerna av Inuendo drog igång så var jag såld. Det var svenska Peter Johansson som spelade huvudrollen just då och han var helt fantastisk. Överlag så ligger ju styrkan hos WWRY (förutom i låtarna) i de grymma sångarna som verkligen kan leverera sångprestationer utöver det vanliga. 

Några år senare, när jag flyttat till London, så fick jag jobb på Dominion Theatre och hörde (och såg) musikalen 6 gånger i veckan i 2 år! Att höra samma låtar så många gånger borde få dig att tröttna... men icke. Det är nått med Queens musik (kanske bara det faktum att de är otroligt välskrivna både i musik/text och arrangemang) som gör att jag kan lyssna på dem i evighet. Och tur är det, för jag fick jobb i den svenska uppsättningen på Cirkus i Stockholm.
Måste ju säga ett av de största ögonblicken i min karriär var att stå på Cirkus scen på premiären och se när självaste Brian May spelade gitarrsolot i Bohemion Rhapsody!

Även fast jag tycker att recensenterna som skrev om premiären var lite väl hårda så är det väl just handlingen i WWRY som är dess svagaste punkt.

Manuset är skrivet av den brittiska komikern Ben Elton som bl.a är känd för manus till komediserien Blackadder och musikalerna The beautiful Game och Love never dies.

Handlingen i WWRY är förlagd till framtiden. Jorden heter nu Planet Mall (Som den hette i original, men har på senare tid bytt namn till iplanet. Genom alla 12 år så har Ben Elton gjort små ändringar för att försöka hålla skämten så "up to date" som möjligt) och styrs av den elaka Killer queen (spelad i orginal  av den fantastiska Sharon D Clarke. 2004 togs rollen över av hennes understudy, den lika fantastiska Mazz Murray som sedan spelade rollen i 6 år!)
På planeten är alla musikinstrument förbjudna. Galileo Figaro är en drömmare och vill bryta sig ut från det plastiga värld som han lever i där alla ser likadana ut och tänker likadant. På sin väg möter han en tjej som han ger namnet Scaramouche. De båda blir tillfånga tagna av Brit och Meat, två rebeller från en grupp som kallar sig "The Bohemians". Men Galileo visar sig vara den "profet" som bohemerna har väntat på och som de tror är den person som ska rädda världen. 

Det lyckas han ju såklart också med genom att hitta den sista elgitarren som ligger gömd i ruinerna av Wembley stadium.

Styrkan, som jag skrev innan, ligger såklart i musiken. Queen har ju gjort otaliga låtar och även fast man har lyckats trycka in 25 stycken i musikalen så "saknas" ändå en del av deras hits. Det har ryktats i flera år om att det ska komma en uppföljare till WWRY men det har än så länge inte blivit bekräftat.  Ett annat rykte är också att det ska göras en filmversion av musikalen. Nu när de gör filmversioner av många musikaler så kanske det inte är helt omöjligt... 

När man kommer till Dominion theatre så möts man av en 6m hög staty av Freddie Mercury. Nu är det tyvärr bestämt att WWRY kommer spela sin sista föreställning 31 Maj i år. Det kommer kännas så konstigt att gå förbi teatern och inte se statyn av Freddie där på taket framför teatern.

WWRY är på nionde plats över de längst spelade musikalerna i West End. Den har blivit otroligt populär och det kommer va så konstigt att den inte kommer gå längre i London. Jag kommer sakna denna galna musikal med fantastisk musik och grymma artister!